Jag är arg och det borde du också vara.

Jag är urless på dessa sorgliga människor, och nej, emo-ungar behöver inte vara små fula jävla popbarn, de kan även vara idioter som bara tycker synd om sig själva all day long. Så, ta den här bilden, studera den, gråt lite, och get the fuck out of my face.

Vad är det med alla dessa konflikträdda människor? Varför tror de alltid att jorden ska gå under om man diskuterar någonting? Och alla konflikträdda människor försvarar sig med tårar eller gnäller om hur dåligt de mår för det inträffande. Jag vet inte vad jag ska göra, skratta, gråta, hånle eller förnedra dem. Jag klarar inte av idioter som är livrädda för att ha ett bråk, ett bråk betyder att man bryr sig, annars hade man inte ens ansträngt sig för att ha en konversation. Dessa människor som direkt börjar gråta och svamlar om sin misär - att just dem alltid, alltid har det värst. "MEN JAG DÅ?!" Herregud. Ni skrämmer mig när ni beter er som min 2,5 åriga kusin. Det är så pinsamt att de är så rädda för ett bråk att de genast krymper med 15 år och gömmer sig bakom sina patetiska tårar. Fast det med irriterande med de här människorna är självklart att de alltid snackar skit om allt och alla, och att de aldrig vågar säga till om de är sura, sårade eller något annat.

Jag är så less på dessa små människor att jag omgående ska radera ut dem ur mitt liv. Klarar man inte en diskussion vid vuxen ålder så gör man det förmodligen aldrig.

Här är ytterligare lite stiltips från mig, eftersom klädstilarna jag ser dagligen gör mig illamående på riktigt, jag vill skrika och hoppa och vråla och be dem gå hem, tänka över sitt liv, sina klädval och inte komma ut förrän de insett vad de gör för fel.

1. Skärp ska sitta i byxorna för att hålla dem uppe. Aldrig på magen. Hej fettvalk.

2. Byxorna ska aldrig vara nedstoppade i skorna, aldrig, någonsin, kommer aldrig hända. Det ser fruktansvärt komiskt ut då de flesta personerna som har det på det viset självklart har horribla skor till spektaklet. Sluta med det, köp fina skor.

3. Mjukisbyxor är aldrig någonsin okej, inte på stan, i skolan, eller jobbet. Mjukisbyxor används bara hemma. Inte ens på en promenad. Varför? För att bespara din omgivning den hemska figuren du får med dem.

4. Leggings, återigen, behöver inte ens en kommentar.

5. Förkorta tröjor. Det är alltid och kommer alltid vara groteskt fult och smaklöst. Ingen vill se din mage svälla utåt, eller peka inåt. Det är inte häftigt eller sexigt.

6. Lindex är inte det optimala shoppingstället.

7. Axelvaddar.

8. Jeans med hög midja = lång röv. (Här gör vi en liten parantes: för lågt skuren midja = asscrack, snälla.. skärp er. Spegla er, kolla om det händer er, och om ni inte gör det, lev för fan i skam.)

9. Gympaskor. Jag menar joggingskor, jag menar skor a'la Stadium och andra tramsaffärer. Det är löparskor, det är träningsskor, det är inte vardagsskor. Det är fruktansvärt när någon tar fram sina uråldriga gympaskor och försöker ha en lagom slapp stil. Alla har sina hemliga välingånga gympaskor men det är fan inte överdrivet många som har dem offentligt. Det är av den enkla anledningen att det är fruktansvärt äckligt.

10. Ha inte diadem eller hårband om du har utväxt eller mycket mjäll. Finns det något äckligare än när man ser att en väninna har mjäll på den svarta tröjan/jackan? Nej.

11. Det är nog sorgligt för många att inse att de inte borde ha stuprörsjeans, och därför undviker de sanningen, och deras vänner påpekar det såklart inte. Alla kroppstyper kan inte ha stuprörsjeans, de som inte kan det för en röv lika bred som en dörr, och lår som falukorvar.

12. Och vad i helvete är det med folk med dessa halsband som består av en kedja och ett rakblad? Va?!

13. När jag var yngre var det ofattbart hett med stringtrosor. Alla färger, med strass, glitter, paljetter och allting, hängande små smycken i den och gud vet vad. Varför ser de flesta stringtrosorna så groteska ut? Nu är det tydligen så att den groteska Hello Kitty och Snoopy-trenden på till exempel H&M's underkläder aldrig verkar dö ut. Och jag undrar.. Vem över tretton år köper dem? Har ni sådana underkläder? Eller med andra fula tecknade figurer på? Stringtrosorna har antingen en liten Snobben på framsidan vid höftbenet, eller så sitter den på baksidan av trosorna. Är det här ett grotekst skämt? Jag tror att någon sitter någonstans och skrattar ihjäl sig åt att vuxna kvinnor faktiskt köper de underkläderna.

 

Och nu förväntar jag mig arga kommentarer om att jag måste ha gräslig klädstil och dylikt. Och det roar mig offantligt att mina åsikter kan reta någon så oehört mycket. En öm punkt är alltid spännande. Inlägget idag baseras på en promenad genom en relativt liten stad, en timmes bussfärd för att sedan hamna i en mycket mindre stad. Alla dessa saker observerade jag idag.

Leggings. Man hör på namnet att det är något förskräckligt. Och folk bär alltså dessa på allvar, gärna med ballerinaskor och en stor tunika. Jag spyr på er människor. Det ser onekligen sjukt ut och ofta kompletterar ni detta med.. ett skärp. Och där har ni allt jag hatar på en och samma gång. Där era leggings slutar så ser man små svarta hårstrån precis innan foten som ni glömt raka bort. Och med ballerinaskorna så ser man hur snett ni går. Det är inget någon tror på när man berättar det, men det är sant, folk går snett. Folks fötter lutar konstigt, folk gungar fram som ankor i sina ballerinaskor. Och era fula leggings eller tighst visar även hur fula lår/rumpor ni har, de kan även avslöja celluliter.

 

 

Jag är väldigt trött på folk som envisas med att räkna oss som vänner när vi egentligen knappt ens är bekanta. Det är ytterst pinsamt att ha efterhängsna människor efter sig när man inte ens vill hälsa på dem offentligt. Det kan låta som om jag är väldigt snobbig och sådär, men jag har inget intresse av att hälsa på folk som inte känner mig, och som jag inte vill känna. Jaha, vi söp i helgen, kul, men det blir inte mer än så. Och förhopningsvis träffar jag aldrig dig igen. Jag är inte heller intresserad av att skaffa nya vänner eftersom det brukar sluta med att de stalkar mig eller att jag säger upp bekantskapen så fort jag inser att det enda de människorna gör i mitt liv är att skrämma mig med deras totala IQ-berfriade meningar.

Och de vänner jag faktiskt har och tycker om har även de en tendens att göra mig både besviken och förbannad. De vill alltid att man ska vara där, lyssna på deras tråkiga tjat om pojkvänner för att sedan fråga "vad tror du?". Jaaa... Jag är inte din pojkvän? Förmodligen vill han bara knulla? (Men sådant får man inte säga för då sårar man deras känslor och är elak. )

Buhu. Frågar du om min åsikt så får du den, eller så vill jag inte ens ha en åsikt eftersom jag inte känner personen ifråga. Jag vill inte göra er lyckliga med några pissiga lögner eller spekulationer som egentligen bara bygger på era förhoppningar vilket kommer resultera i att ni blir ledsna och jag ska trösta.

Och så vännerna som bara vill prata när det händer något i deras liv, men händer det något i mitt liv - eller om de märker att jag kanske inte mår riktigt bra, ja, då passar det sannerligen inte att höra av sig. Ack och ve, varför ska de behöva höra på sådant? Då blir ju DE ledsna. Deras liv är mycket viktigare, roligare och intressantare att prata om än mitt. Självklart inte enligt mig - men enligt dem. Det är lite sorgligt att många inte förstår att vänskap handlar om två personer, det går inte att enbart ha den ena personens liv som samtalsämne. Jag är trött på er, jag vill inte ha er i mitt liv, hade jag orkat hade jag tagit bort era nummer, pratat med er om hur jag föraktar er, och sedan förhoppningsvis aldrig mer hört av er. Här är väl den inte så eftertraktade sanningen, take it or leave it.